Ruben Olsen
©
2007
Det börjar
med mig själv
I
När
jag var barn fanns det inga växthus. För i min värld
hade den gamle trädgårdsmästaren ett drivhus. Där
var det varmt redan tidigt om våren. Fastän snön låg
meterdjup förvånades jag över den livskraft som fanns
där inne bakom glasrutorna. Och min lycka var stor varje gång
trädgårdsmästaren var vänlig att låta mig
komma in på besök i det syntetiska paradiset. Jag minns
ännu den spontana glädjen som strömmade genom min
kropp, när den fuktiga hettan mötte mig i
dörröppningen.
Det här
utspelade sig i en tid när växthuseffekt var något
som endast berörde de forskare, vars studier handlade om den
starka uppvärmning som har inträffat på vår
jord, i samband med de olika istidernas upphörande. Medan jag
levde mitt liv med sikte på att skaffa ett arbete och finna en
flicka, med vilken jag kunde bilda familj, så som mina
föräldrar krävde av mig
och så som traditionen
förväntade sig av en ung man.
Med andra ord så var mitt liv en
enkel tillställning, där utveckling var någonting
bibliskt, som predikades av präster på högmässan
om söndagarna. Och där framtiden var någoting
avlägset och svårbegripligt, men som ändå hade
en lockelse mitt unga sinne. Och långt innan vi vanliga
människor hade hört talas om att livsunderlättande
framsteg genom förbättringar, är det samma som
förgiftning och ödeläggelse av vår jord.
Då
jag sitter här och ser tillbaka på den tiden kan jag inte
låta bli att förvånas över hur oskyldig jag var
i min tro, om det ärliga i den vördnad av naturen, som de
vuxna sade sig ha, varje gång jag frågade dem, om deras
vilja att bevara arter och mångfald. För mitt sinne var
ännu barnsligt och tillät mig att se på livets alla
former med en blick fylld av kärlek. Och som det barn jag var,
kunde jag inte förstå något annat, än att min
mammas kärleksfulla omtanke om mig också innefattade hela
jorden, vars välbefinnande var en förutsättning för
mig att få ett gott liv.